Strumpan
Det ligger en vinindränkt adidasstrumpa på mitt golv brevid datorn. Den har legat där sen förra helgen.
Den kom till då min vän blev exalterad.
Mikrofonen hade placerats prydligt på ett glas, i brist på stativ. Extasen, som bestod av ett tjoande och armvevande som skulle mynna ut i en hign five, snuddade miccen som i sin tur föll från sin platå och tog, likt bugyjump, med sig sin sladd som därmed gjorde krokben på vinglaset som föll.
Vid uppfångandet av mig svallvågskvalpade vinet ned på golvet. I estetiskt tungomål skulle detta ögonblick kanske kallats vackert färgskådespeleri och estetiskt tilltalande. Det språket talades dock inte.
Och där låg en vit strumpa.
Som en törstig ökenvandrare med sand under ögonlocken sög den i sig vätskan utan minsta tvekan.
Det förvånar mig iförsig inte, det är inte varje dag svettig tåbira ersätts av ljum druvdryck.
Strumpan ligger kvar än idag, och jag försöker ge detta en mening. En installation med djupa kopplingar.
Kan vara så att jag bara inte orkar gå med den till tvättkorgen, men jag vill ändå ge detta större hopp än så.
Jag tror att vinstrumpan speglar oss människor till viss del.
Oavsett om vi vill erkänna det eller inte så är vi lätta, och vi är extremt ombytliga individer.
Vi blir färgade och stannar ett tag stela och egentligen obekväma likt installationer.
Vi tror vi är coola, tidsenliga och inne.
Tills den dagen någon går förbi utan att lägga märket till dig. Då vill vi gärna hamna i den allmäna tvättkorgen igen.
Där villl vi bli tvättade och tumlade, färgade och omskakade till nya åsikter och stilar.
Ofta blir vi missfärgade, då den allämna tvätten inte riktigt vet vår egentliga ursprungsfärg.
Vi kommer ut lite småyra och på skakiga ben.
Med en kallsup fast i halsen hoppas vi bli uppskattade och sedda på nytt.
Nu ligger strumpan där full och bakis på samma gång på golvet i en desperat pose som jag skulle kalla stel.
Den ser patetisk ut, den är vinindränkt.
Detta var sagan om en jävla skitsak som en strumpa.
Camilla
Just care about the blockheads
Sitter och tittar på Prinsessbrölloppet. Är troligtivs inte ensam om det. Det är fint och ja, på ett sätt gillar jag det konservativa traditionerna som omger tillställningen, det är så tidlöst och mäktigt på något sätt.
Så finns det såklart också tydliga minus med hela rojalistjippot, men det tycker jag mest däför att jag hört att man "ska tycka så" i dagens moderna samhälle.
Men nu pratar vi inte samhällsfrågor, vi är lite mer ytliga, det gillar vi.
Det sjuka, ja jag vet inte ens vilket adjektiv jag ska använda. Det jag bara sitter häpen över, men för att sedan brista ut i ett hjärtligt apgarv, är allt gallej runt omkring brölloppet. Alltså SVTs bröllopssändningar med Mark Levengod, Ebba Von Sydow och Luuk.
Inslagen. De är som nödrim, otroligt ogenomtänkta och pinsamma.
I sändning får vi t.ex. skåda en tjock man i regnrock och fiskarhatt i galon. Han agerar regnskydd åt de intervjuade, hållande ett litet paraply som tillochmed blåser ut o in.
Jag tror inte mina ögon, är detta "blåsningen"? Driver de med oss?
Föreställ er en av tjockisarna i kamerateamet ombeds att ställa sig i bild och hålla upp en habrovink till regnskydd i form av ett paraply, och som ett försök till anonymitet och för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet ber de honom dra ner mössan över ögonen.
Jag och mina vänner hade befunnit oss i en stuga på Åland i snart en vecka när vi tittade, och visst, fått ett antal interskämt utan dess like. Men det kan omöjligt bara varit vi, trots enveckasframvuxen dålig humor, som tyckte detta var hysteriskt.
Nu sitter och räknar sekunder, sekunderna tills de första sketcherna dyker upp på grannkanalerna. De kommer ploppa upp lika ofta som Daniels läspande under sitt kärlekstal till Viktoria..
I Sverige är vi underbart grymma på att göra komik, vara ironiska och imitera och har självdistans. När det däremot nalkas allvar, är vi oförmögna.
Vi krymper, blir stela, och nyfödda. Vår grej är alltså att driva med oss själva och vad Sverige är, en sådan formell tillställning som kungligt bröllopp gör oss osäkra.
De sätter in Luuk för att mjuka upp det hela, men det hjälps inte.
De sätter in invandrarbarn i tonårspanelen där de diskuterar brölloppet, pågrund av, enligt mig, rädslan att kunna bli kallade rasister och patrioter.
Vi blir osäkra så fort något seriöst ska representera vårt land.
Vi låtsas vara intresserade av Maddes material på klänningen och hur många gånger bagarn lagat brölloppstårtan, för att vara lite som alla andra.
But who the fuck cares? Det enda vi ger attention till är om någon skulle trilla på röda mattan, om Daniel ska börja stamma i talet, eller om en av hästarna skulle löpa amok under kortegen.
Vi väntar på att kunna bryta isen med ett högt ljudligt garv, för då, då är vi hemma.
Milf
Jag skulle möta några vänner på Rich, ja "gammelbaren" som vi kallar den. Mest Milfs och de vi lägger i facket "de som nog såg bra och hippa ut för tio år sen".
Vad vi gör där vet ja inte riktigt, antar att man vill känna sig ännu mer babyface än vad man redan är.
Kanske för att folk ska ha något slags överseende då vi apar oss och kör en "dont leave me hanging-fist" till att Amy spiller cider i restaurangdelen.
Vi spelar på att vi är "unga och dumma" och kan gott och väl nöja oss med vår egen generalisering.
Hamnar mascaran på ögonlocket torkar vi bort det med ärmen, "mamma skulle ändå tvätta en vittvätt imårrn sa hon"..
Vi skämms inte heller över att vi lyfter ögonbrynen åt att ölen kostar 64 spänn. Jag hyser ingen skam i att titta bartendern stint i ögonen och mima
- "vet hut..!"
Den härligaste känslan är dock när man går därifrån efter någon timme, då när vi vet att natten står med öppen famn och välkomnar oss. Vi kan kissa i ett hörn på medis, eller varför inte i en hiss på gullmars(..), och sedan ramla in på Ojojoj, eller crasha en studentskiva.
Än har vi inget att leva upp till, ingenting att skämmas för, och än är vi inte kantstötta.
Visst är vi inte odödliga, but im a mortal with potential of a fuckin superman.
För att citera allas våran Pippi- Jag vill aldrig bliva stur.
Vad vi gör där vet ja inte riktigt, antar att man vill känna sig ännu mer babyface än vad man redan är.
Kanske för att folk ska ha något slags överseende då vi apar oss och kör en "dont leave me hanging-fist" till att Amy spiller cider i restaurangdelen.
Vi spelar på att vi är "unga och dumma" och kan gott och väl nöja oss med vår egen generalisering.
Hamnar mascaran på ögonlocket torkar vi bort det med ärmen, "mamma skulle ändå tvätta en vittvätt imårrn sa hon"..
Vi skämms inte heller över att vi lyfter ögonbrynen åt att ölen kostar 64 spänn. Jag hyser ingen skam i att titta bartendern stint i ögonen och mima
- "vet hut..!"
Den härligaste känslan är dock när man går därifrån efter någon timme, då när vi vet att natten står med öppen famn och välkomnar oss. Vi kan kissa i ett hörn på medis, eller varför inte i en hiss på gullmars(..), och sedan ramla in på Ojojoj, eller crasha en studentskiva.
Än har vi inget att leva upp till, ingenting att skämmas för, och än är vi inte kantstötta.
Visst är vi inte odödliga, but im a mortal with potential of a fuckin superman.
För att citera allas våran Pippi- Jag vill aldrig bliva stur.
Resår och navelludd
Min mamma fick en blogg av mig när hon fyllde år. Inte för att hon ska bli nya glamourdrotningen men för att få avreagera sig lite. Hon har ganska många tankar som åker berg och dalbana innanför skallenbenet faktiskt.
Häromdagen skrev hon något om att "navelsträngen är som ett uttöjt resårband". Låter kanske ganska makabert men hennes mening var att det nu är, när hennes barn blivit vuxna, svårt att släppa taget om dem, kontrollbegäret. Hennes roll som hönsmamma är inte lika nödvändig längre. Vi glider längre och längre bort medan hon försöker dra ut på det så länge som möjligt.
Men jag kan utan korsade fingrar säga att jag vet att hon alltid kommer leka höna, det är som en livsroll att, inte bokstavligt som tur är, ruva på oss.
Jag tror att många känner igen sig, att ens föräldrar, och i de flesta fall vill jag påstå att det faktiskt är mammorna, är som klistermärken man satte upp på våningssängen i barnrummet. Jäligt svåra att bli av med.
Det finns många oroliga skälar där ute, och jag tror faktiskt att min moder tar en hög placering på pallen.
Är jag ensam hemma och ska duscha på morgonen och inte fått samtalet än vet jag vad som väntar. När jag kommer ut en kvart senare har jag 4 missade samtal på mobilen, 2 medelanden på hemtelefonen och ett samtal kommer precis från min närmaste sjusovande vän som yrvaken undrar varför min mamma ringde henne.
Klagar man vet man däremot vad som kommer därnäst: "vänta bara tills du själv får barn!"
...
Jag hatar att säga emot kommentaren, bara för att jag innerst inne vet, att de här tillsynes nevrotiska hönorna för det mesta har rätt.
Jag vill samtidigt inte riktigt tro på teorin, jag kommer väl alltid vara såhär cool och odödlig?..
Jag skulle nog som motsats snarare säga att navelsträngen är något blågrått isterbandsliknande man ser på "förlossningskliniken" på TV4.
Men utan vidare erfarenheter verkar denna korv vara en lina, en livlina. Och det är ju faktiskt vad det är, tills det att den uppspelta och förvirrade pappan på BB klipper av den.
Vi kan alltså skylla dena frigörelse på våra fäder.
Det var där och då de hade ett av sina livs störst beslut. Skulle vi sitta ihop med mamma för alltid?
De insåg väl där och då, på BBs avlossningsavdelning, att navelsträngen förr eller senare tyvärr ändå skulle ruttna.
Och mamman var för dåsig och hög att hon ändå inte skulle säga emot, så han passade på.
När klippet var gjort kunde han däremot bara hoppas på att det skulle ta sisådär 19 år för ungen att titta ner och riktigt förstå att naveln endast bestått av navelludd i alla dessa år.
Ödets ironi
Häromdagen skrev hon något om att "navelsträngen är som ett uttöjt resårband". Låter kanske ganska makabert men hennes mening var att det nu är, när hennes barn blivit vuxna, svårt att släppa taget om dem, kontrollbegäret. Hennes roll som hönsmamma är inte lika nödvändig längre. Vi glider längre och längre bort medan hon försöker dra ut på det så länge som möjligt.
Men jag kan utan korsade fingrar säga att jag vet att hon alltid kommer leka höna, det är som en livsroll att, inte bokstavligt som tur är, ruva på oss.
Jag tror att många känner igen sig, att ens föräldrar, och i de flesta fall vill jag påstå att det faktiskt är mammorna, är som klistermärken man satte upp på våningssängen i barnrummet. Jäligt svåra att bli av med.
Det finns många oroliga skälar där ute, och jag tror faktiskt att min moder tar en hög placering på pallen.
Är jag ensam hemma och ska duscha på morgonen och inte fått samtalet än vet jag vad som väntar. När jag kommer ut en kvart senare har jag 4 missade samtal på mobilen, 2 medelanden på hemtelefonen och ett samtal kommer precis från min närmaste sjusovande vän som yrvaken undrar varför min mamma ringde henne.
Klagar man vet man däremot vad som kommer därnäst: "vänta bara tills du själv får barn!"
...
Jag hatar att säga emot kommentaren, bara för att jag innerst inne vet, att de här tillsynes nevrotiska hönorna för det mesta har rätt.
Jag vill samtidigt inte riktigt tro på teorin, jag kommer väl alltid vara såhär cool och odödlig?..
Jag skulle nog som motsats snarare säga att navelsträngen är något blågrått isterbandsliknande man ser på "förlossningskliniken" på TV4.
Men utan vidare erfarenheter verkar denna korv vara en lina, en livlina. Och det är ju faktiskt vad det är, tills det att den uppspelta och förvirrade pappan på BB klipper av den.
Vi kan alltså skylla dena frigörelse på våra fäder.
Det var där och då de hade ett av sina livs störst beslut. Skulle vi sitta ihop med mamma för alltid?
De insåg väl där och då, på BBs avlossningsavdelning, att navelsträngen förr eller senare tyvärr ändå skulle ruttna.
Och mamman var för dåsig och hög att hon ändå inte skulle säga emot, så han passade på.
När klippet var gjort kunde han däremot bara hoppas på att det skulle ta sisådär 19 år för ungen att titta ner och riktigt förstå att naveln endast bestått av navelludd i alla dessa år.
Ödets ironi
You won't go far kid
Vem döper sitt barn till Odvar?
Nej seriöst, det är inte ett fint, inte ett gulligt, och inte ens ett lite sådär "cooltnördigt" namn. Och ja, stackars unge. Jag tycker verkligen synd om honom.
I början, när barnet var nyfött, skallig, mjuk och gurglande, kunde man säkert skratta lite ödmjukt och tycka "naawh vad sött, en liten odvar! Vad egendomligt" Men när lille Odvar började få fjun på huvudet och ett antal år senare skulle börja på dagis, komma i trotsåldern och bli kaxig, då var det inte alls lika sött längre.
Särskilt inte när ungen petade i näsan och gömde ansiktet och handen under mössan på pendeln för att suga på tummen ifred. Då, när dagisfröken Berit ropade "dra upp mössan Odvar!" Då log iallafall inte jag ett snett sympatiskt leeende där jag satt.
De gravida päronen var troligtvis inne i sin söderoldfashionretroperiod för tillfället. Men kunde inte mamma nöja sig med en pärlcollie och Pruskeluskanhatt från Judiths, se sig i spegeln och säga: "jag är nog accepterad hos lattemammorna ändå.."
Detta utan att behöva döpa babyn som sparkade vilt i magen till namnet hon hade brännandes på tungan.
Kärt barn har många namn, och om denna Odvar nu kommer att bli älskad tycker jag ganska synd om honom. Vad ska hans sparkcykelpolare kalla honom, Odde? Kanske coolt bland de finniga 13åringar, men inte när killen, mannen, och sedan äldre karlen byter ut sparkcykeln mot dejtande av tjejer, kvinnor, och damer.
Låt Odvar vara ett odd namn, auktionera ut namnet och se om 83åriga halvsenila änkan på bakre raden med mammelucker och spetslakan nappar, lyfter ögonbrynen högt och säger med skorvlig röst: "Men..Lever han!?"
Rulla namnet på tungan ett tag och sug på Odvarkaramellen. Namnet är inte vad föräldrarna hade hoppats på, en tiopoängare. Inte någon poängare alls.
Jag ler och långhalmar
Jag blev förälskad på jobbet en dag. En dag, ja det var väl i förrgår. Är det däremot forfarande. En vän rättade mig om att vara "förälskad" är ett snäpp under att vara "kär". Alltså säger jag förälskad, för jag är så vuxen att jag vet att man inte kan bli kär utan att ha lärt känna personen lite bättre än en konversation om skor på 10 sekunder och två diskreta "klä av med blicken" blickar bakom träningsoverallerna.
Den korta konversationen var väldigt formell, vilket gjorde allt lite sexigare, eller jobbigare.
Jag jobbade, då måste man alltså se seriös ut har jag lärt mig, och vem som än behöver hjälp måste man lägga på vuxen- och "jag behandlar alla lika" imagen. Om man inte jobbar som barnkalasclown i Californien eller lektant på Ikea.
Nu är väl min arbetsplats som består av en konkursutförsäljningssportkedja inte den mest seriösa. Vi glömmer(orkar inte leta) att avlarma kläder och personerna måste röda i ansiktet och med skamsen huvudhängning traska tillbaka till kassan där vi står och jag blir generad å deras vägnar och skamsen för min egen när de langar upp kassen på disken igen. Jag drev också runt med noppriga fleecebyxor, halvgenomskinlig thaitunika och halsduk på vår öppningsdag och folk med fotbollsskor i handen frågade lite avvaktande "eh, jobbar du här..?"
Men, tillskillnad från på krogen 03:40 där man behöver vara lika formell som Bert Karlsson är sexig, kan jag alltså inte kasta med håret och kasta överdrivna förföriska(tror jag ja) blickar när jag ser mannen i mitt liv gå förbi.
Jag skulle nu vara skärpt.
Jag kunde inte lämna denna människa helt och hållet med blicken, vem vet vad han skulle hitta på?. Jag var bara tvungen att gå runt i åttor i lokalen och "plocka och hänga", alltså låtsas vara upptagen med att göra mitt jobb. I smyg betraktade jag denna skapelse. Jag var som ett lejon på savannen, smyger på gnuen vid vattenhålet, obermärkt och jävligt cool.
När han stod och såg hjälplös ut, passade jag på att ge mig på bytet av delikat kött. Jag gick upp bakom honom och nöp honom i stjärten och fråga om han ville ha hjälp med något. (Minus stjärtnypningen tyärr, det vågade jag inte).
Han frågade något om skorna, jag svarade något om skorna. Vad vet jag inte, tror inte han heller visste. Vi stod där och ordbajsade i några sekunder. Jag kände hur tarmen tömdes och konversationen var slut. Men jag kan ge mig fanken på att han också kände det, spänningen. Jag skulle fan kalla det högspänning. Kan nästan jämföra den intensiva ögonkontakten med The Ring-barnet och teven.
Kunde urskilja svettdroppen vid hans tinning också. En början på en droppe iallfall, en avsats. Nej, det var inte så varmt där inne, det måste varit på grund av mig han blev nervös.
Sedan var han borta. Ville ropa "Da capo, da capo!" efter honom, där jag i onödan stod och sorterade strumpor och kände mig dum. Slöt ögonen och väntade, och för en gångs skull hoppades, på det kända pip-ljudet, som aldrig kom. Mina kollegor hade för en gångs skull vart "ordentliga" och kommit ihåg larmen. Tack!
Jag stod kvar som ett fån och hoppades att jag i stället hade låtsas få andnöd precis när vårt ordutbyte var avklarat om skorna, och desperat behövde konstgjord andning.
Jag tänkte att honom kommer jag aldrig mer få se. Kunde han inte ha frågat om jag ville diskutera skostorleken över en smekmånad? Eller vafan, en kall öl på medis iallfall. Om jag inte hade vågat andnödgrejen förståss, då hade vi nog redan varit ler och långhalm.
Och där gick han omkring igen, dagen efter, i butiken. Jag nöp mig i armen, det är för fanken sant. Har aldrig blivit så högröd. Var det fortfarande på pendeln hem, 4 timmar senare.
Tänk att han kom tillbaka! Jag inbillade mig att han kom tillbaka för min skull, att han hade haft lika svårt att sova igårkväll som jag. Att han skulle låtsas behöva hjälp igen och passa på att fråga om namn, nummer och civilstånd.
Jag stod i kassan och mumlade snabbt åt min kollega: "ta över kassan, jag måste..eh, fixa lite."
Jag gick fram och tillbaka några gånger, gjorde både åttor och nior och plockade och hängde upp "tappade" kläder på ursprungsgaljarna. Fick mer gjort än vad jag fått på en vecka sammanlagt. Ångrar det lite.
Jag och Amy slutade och skulle ta en buss hem om en kvart, alltså var tiden knapp. Jag letade extra långsamt och onoga efter en make till någons fotbollsdojja hon bad mig hjälpa till att hitta. Tänkte på annat, tittade i kors och passade på att göra olika expriment med synen av den anledningen att jag inte skulle hitta den inom sinom tid. Hoppades att skon inte skulle finnas av någon inom de närmsta 13 minutrarna, så att vi missade bussen och jag kunde låta honom hinna få chansen att bjuda ut mig på middag.
Just då såg jag någon sexig själ lämna butiken. The guy walked out of my life.
"Amy, jag hitta skon.."
Den korta konversationen var väldigt formell, vilket gjorde allt lite sexigare, eller jobbigare.
Jag jobbade, då måste man alltså se seriös ut har jag lärt mig, och vem som än behöver hjälp måste man lägga på vuxen- och "jag behandlar alla lika" imagen. Om man inte jobbar som barnkalasclown i Californien eller lektant på Ikea.
Nu är väl min arbetsplats som består av en konkursutförsäljningssportkedja inte den mest seriösa. Vi glömmer(orkar inte leta) att avlarma kläder och personerna måste röda i ansiktet och med skamsen huvudhängning traska tillbaka till kassan där vi står och jag blir generad å deras vägnar och skamsen för min egen när de langar upp kassen på disken igen. Jag drev också runt med noppriga fleecebyxor, halvgenomskinlig thaitunika och halsduk på vår öppningsdag och folk med fotbollsskor i handen frågade lite avvaktande "eh, jobbar du här..?"
Men, tillskillnad från på krogen 03:40 där man behöver vara lika formell som Bert Karlsson är sexig, kan jag alltså inte kasta med håret och kasta överdrivna förföriska(tror jag ja) blickar när jag ser mannen i mitt liv gå förbi.
Jag skulle nu vara skärpt.
Jag kunde inte lämna denna människa helt och hållet med blicken, vem vet vad han skulle hitta på?. Jag var bara tvungen att gå runt i åttor i lokalen och "plocka och hänga", alltså låtsas vara upptagen med att göra mitt jobb. I smyg betraktade jag denna skapelse. Jag var som ett lejon på savannen, smyger på gnuen vid vattenhålet, obermärkt och jävligt cool.
När han stod och såg hjälplös ut, passade jag på att ge mig på bytet av delikat kött. Jag gick upp bakom honom och nöp honom i stjärten och fråga om han ville ha hjälp med något. (Minus stjärtnypningen tyärr, det vågade jag inte).
Han frågade något om skorna, jag svarade något om skorna. Vad vet jag inte, tror inte han heller visste. Vi stod där och ordbajsade i några sekunder. Jag kände hur tarmen tömdes och konversationen var slut. Men jag kan ge mig fanken på att han också kände det, spänningen. Jag skulle fan kalla det högspänning. Kan nästan jämföra den intensiva ögonkontakten med The Ring-barnet och teven.
Kunde urskilja svettdroppen vid hans tinning också. En början på en droppe iallfall, en avsats. Nej, det var inte så varmt där inne, det måste varit på grund av mig han blev nervös.
Sedan var han borta. Ville ropa "Da capo, da capo!" efter honom, där jag i onödan stod och sorterade strumpor och kände mig dum. Slöt ögonen och väntade, och för en gångs skull hoppades, på det kända pip-ljudet, som aldrig kom. Mina kollegor hade för en gångs skull vart "ordentliga" och kommit ihåg larmen. Tack!
Jag stod kvar som ett fån och hoppades att jag i stället hade låtsas få andnöd precis när vårt ordutbyte var avklarat om skorna, och desperat behövde konstgjord andning.
Jag tänkte att honom kommer jag aldrig mer få se. Kunde han inte ha frågat om jag ville diskutera skostorleken över en smekmånad? Eller vafan, en kall öl på medis iallfall. Om jag inte hade vågat andnödgrejen förståss, då hade vi nog redan varit ler och långhalm.
Och där gick han omkring igen, dagen efter, i butiken. Jag nöp mig i armen, det är för fanken sant. Har aldrig blivit så högröd. Var det fortfarande på pendeln hem, 4 timmar senare.
Tänk att han kom tillbaka! Jag inbillade mig att han kom tillbaka för min skull, att han hade haft lika svårt att sova igårkväll som jag. Att han skulle låtsas behöva hjälp igen och passa på att fråga om namn, nummer och civilstånd.
Jag stod i kassan och mumlade snabbt åt min kollega: "ta över kassan, jag måste..eh, fixa lite."
Jag gick fram och tillbaka några gånger, gjorde både åttor och nior och plockade och hängde upp "tappade" kläder på ursprungsgaljarna. Fick mer gjort än vad jag fått på en vecka sammanlagt. Ångrar det lite.
Jag och Amy slutade och skulle ta en buss hem om en kvart, alltså var tiden knapp. Jag letade extra långsamt och onoga efter en make till någons fotbollsdojja hon bad mig hjälpa till att hitta. Tänkte på annat, tittade i kors och passade på att göra olika expriment med synen av den anledningen att jag inte skulle hitta den inom sinom tid. Hoppades att skon inte skulle finnas av någon inom de närmsta 13 minutrarna, så att vi missade bussen och jag kunde låta honom hinna få chansen att bjuda ut mig på middag.
Just då såg jag någon sexig själ lämna butiken. The guy walked out of my life.
"Amy, jag hitta skon.."
Eh.
Tillbaka från Asien. Antar att ni förstår att jag inte kommer säga: Fan vilken jävla skitresa!
Ett tufft liv skulle jag kalla det, starkt jävla psyke vi har vi svenskar.
Kom till Sverige så ska vi baka isvak.
Howdy
Det var bra, mer än bra, 2 månader iväg från varjavintern. För bra. Det sämsta med att resa bort är att behöva åka hem igen.
En turistkille i Vietnam sa till mig en dag (av nån anledning jag "inte kommer ihåg"); "Du lever inte farligt".
Eh.
För det första hade han "känt" mig i högst en timme och för det andra skulle han bara veta.
Att komma tillbaka från 40 graders värme med en härlig gyllenbrun nyans på kroppen och möta ett grått arlanda 1+ får mig att ropa "GAAAH"
Leva farligt? Jag kanske inte hoppar på tågtak eller kör parkour runt eifeltornet, men att behöva komma tillbaka till mars snöslask är fan farligt för psyket. Jag förstår nu att de flesta självmordsfall sker i Finland, där har de väl det ännu gråare än här.
Turisten kan ju skratta sig lycklig, tillbaka till Australien, oj vilken omställning! Hur mycket kyligare är det där!?
Har du sett snö någon gång?
Finns det något fall i Australien där någon dött av KÖLD?
Byter du om på flygplatsen för att klara vägen till bilen?
Smörjer du in dig varannan timme efter hemkost för att din kropp inte ska börja kraglera och du tappa det enda hudlagret med solbränna alldeles för snabbt pga den torra luften?
Ett tufft liv skulle jag kalla det, starkt jävla psyke vi har vi svenskar.
Kom till Sverige så ska vi baka isvak.
Howdy
Watch your watches
Nyår.
Lika överskattad som alla andra "krök-högtider", så som midsommar, valborg och halloween.
Fast ändå inte. Den pirrande känslan när klockan slår 00:00 är ändå helt oslagbar. Under de minuterna folket fortfarande orkar krama varandra, spruta skumpa, och skrika gott nytt år för sjuttioandra gången är, som Gunde Svan skulle citera det; "ingenting omöjligt".
Just under de minuterna är hela livet en dans på rosor och ingen bryr sig om den svinkalla natt som faktiskt rådde i år(tack gud för alkoholen) och det nya året känns mer än välkommet.
Om man inte, som en vän gjorde (tippar på att denne vill vara anonym), satt på toa i Bangkok på tolvslaget.
Synd bara att så få bemödar sig att slå en pling till miss Fröken Ur. (Stackars sate, undra vad hon själv gjorde på nyår?)
Alla klockor är ställda så pass olika att jag hör "GOTT NYTT ÅR!!" kommande som vågen, som under en hockeymatch. Jag har själv halvt förfrusit fingrarna att jag inte tar upp min egen mobil som jag vet går rätt.
Har alltså noll koll på när jag ska haka på vågen.
Lika bra att börja skrika hejdlöst och oavbrutet nån gång vid kvart i till kvart över, vilket resulterar i kano med vissa och duettsång med andra.
Ibland gör jag också vågen med armarna för att strategiskt bevisa min ståndpunkt och ge hinten om att folket iallafall till nästa år kan slå fröken en signal..
Jag har ställt min mobil efter tunnelbanan, så jag måste ju ha den korrekta tiden? Jag intalar mig iallafall att Fröken Ur och SL sammarbetar så.
Vissa år har jag försökt med att hålla mobilen högt ovanför mitt huvud, peka på skärmen, och skrika "TITTA, NU ÄR KLOCKAN TOLV!!"
Trots detta är folk bara på väg att öppna skumpan eller så har de redan skrikit sig hesa och är på väg in igen.
Om jag blir uppmärksammad, vilket är ovanligt där jag står med uppstäckt mjölksyrearm, är den vanligaste kommentaren; "du har en spricka på din skärm..."
- .....
Like an old wise man would say, put on ya glasses n watch your watcehs.
Lika överskattad som alla andra "krök-högtider", så som midsommar, valborg och halloween.
Fast ändå inte. Den pirrande känslan när klockan slår 00:00 är ändå helt oslagbar. Under de minuterna folket fortfarande orkar krama varandra, spruta skumpa, och skrika gott nytt år för sjuttioandra gången är, som Gunde Svan skulle citera det; "ingenting omöjligt".
Just under de minuterna är hela livet en dans på rosor och ingen bryr sig om den svinkalla natt som faktiskt rådde i år(tack gud för alkoholen) och det nya året känns mer än välkommet.
Om man inte, som en vän gjorde (tippar på att denne vill vara anonym), satt på toa i Bangkok på tolvslaget.
Synd bara att så få bemödar sig att slå en pling till miss Fröken Ur. (Stackars sate, undra vad hon själv gjorde på nyår?)
Alla klockor är ställda så pass olika att jag hör "GOTT NYTT ÅR!!" kommande som vågen, som under en hockeymatch. Jag har själv halvt förfrusit fingrarna att jag inte tar upp min egen mobil som jag vet går rätt.
Har alltså noll koll på när jag ska haka på vågen.
Lika bra att börja skrika hejdlöst och oavbrutet nån gång vid kvart i till kvart över, vilket resulterar i kano med vissa och duettsång med andra.
Ibland gör jag också vågen med armarna för att strategiskt bevisa min ståndpunkt och ge hinten om att folket iallafall till nästa år kan slå fröken en signal..
Jag har ställt min mobil efter tunnelbanan, så jag måste ju ha den korrekta tiden? Jag intalar mig iallafall att Fröken Ur och SL sammarbetar så.
Vissa år har jag försökt med att hålla mobilen högt ovanför mitt huvud, peka på skärmen, och skrika "TITTA, NU ÄR KLOCKAN TOLV!!"
Trots detta är folk bara på väg att öppna skumpan eller så har de redan skrikit sig hesa och är på väg in igen.
Om jag blir uppmärksammad, vilket är ovanligt där jag står med uppstäckt mjölksyrearm, är den vanligaste kommentaren; "du har en spricka på din skärm..."
- .....
Like an old wise man would say, put on ya glasses n watch your watcehs.
Snorre
Idag har vi haft släktmiddag. Vi åt middag och spelade spel. Spelet innehåller 8 st plasttutor, vilka ska tryckas på för att störa de andra spelarna om de funderar för längre.
De är menade att låta förjävligt störande och totalt genomträngande enda in i till örats hammare och städ.
Jag var ute igår och de där ljudet, 8 tutor på samma gång av 8 olika personer, som till råga på allt försöker tuta osammanhängade påhittade melodier i takt med någon annan, gynnade inte direkt baksmällan.
Tidigare under middagen rullade tungorna in på ämnet skolor och undervisning. Det fick mig att minnas.
När jag gick i lågstadiet gjorde min lärare ett typ veckobrevutskick hem till föräldrarna. Det var ett grönt papper med svart stil och då jag plockade upp det från ryggan och la det på köksbordet såg jag mina föräldrars nöjda leende. Denna lärarinna verkar vara en strukturerad och ordentlig en.
Det nöjda leendet höll sin form fram till ungefär halva brevet.
Brevet innehöll stavfel och hon hade total grammatisk inkompetens. Oavsett om det bara var ett brev till päronen och inte till dem som egentligen skulle bli skolade av denna lärarinna, tyckte de att det var lite underligt att denna kvinna skulle föreställa min svenskalärare.
Denna kvinna skulle också undervisa i engelska.
Det enda jag kommer ihåg från lågstadiets engelskalektioner var då vi skulle lära oss hur man säger "bok" på engelska.
Lärarinnan tittade ner på sin fusklapp och kallsvetten i pannan blev synligt. Hon hoppades att lexikon.se var kompetenta.
Hon pekade på texten på tavlan och sa:
- "a boååk"
Världens hemskaste uttal. Vi elever fattade ju såklart inte någonting men jag tror rektorn insåg att sätta en invandrare som nyss lärt sig både svenska och engelska på en lågstadieklass inte var så lyckat (vilket var en besvikelse för resterande i skolledningen, eftersom hon var billig). Hon fick sparken.
Spända av förväntan undrade vi vem vår näste skulle bli. En magister eller lärarinna? Snäll eller sträng? Jag såg framför mig en skäggig gammal globetrotter med nationalencyklopedin som tungomål.
Vi fick Parivarsh (bara namnet...). Hon hade oss, förutom i svenska, också i NO/kemi och pratade på något spåk jag inte riktigt kunde hänvisa till något jag tidigare hört.
De två saker jag minns från den tiden är:
-"koppharsulfhaat med hott vatthen" (kopparsulfat med varmt vatten)
Och att tre killar i min klass ständigt föröskte få henne att säga "Johannes, ta op ditt snorre" (Johannes, ta upp ditt snöre).
TTYN
De är menade att låta förjävligt störande och totalt genomträngande enda in i till örats hammare och städ.
Jag var ute igår och de där ljudet, 8 tutor på samma gång av 8 olika personer, som till råga på allt försöker tuta osammanhängade påhittade melodier i takt med någon annan, gynnade inte direkt baksmällan.
Tidigare under middagen rullade tungorna in på ämnet skolor och undervisning. Det fick mig att minnas.
När jag gick i lågstadiet gjorde min lärare ett typ veckobrevutskick hem till föräldrarna. Det var ett grönt papper med svart stil och då jag plockade upp det från ryggan och la det på köksbordet såg jag mina föräldrars nöjda leende. Denna lärarinna verkar vara en strukturerad och ordentlig en.
Det nöjda leendet höll sin form fram till ungefär halva brevet.
Brevet innehöll stavfel och hon hade total grammatisk inkompetens. Oavsett om det bara var ett brev till päronen och inte till dem som egentligen skulle bli skolade av denna lärarinna, tyckte de att det var lite underligt att denna kvinna skulle föreställa min svenskalärare.
Denna kvinna skulle också undervisa i engelska.
Det enda jag kommer ihåg från lågstadiets engelskalektioner var då vi skulle lära oss hur man säger "bok" på engelska.
Lärarinnan tittade ner på sin fusklapp och kallsvetten i pannan blev synligt. Hon hoppades att lexikon.se var kompetenta.
Hon pekade på texten på tavlan och sa:
- "a boååk"
Världens hemskaste uttal. Vi elever fattade ju såklart inte någonting men jag tror rektorn insåg att sätta en invandrare som nyss lärt sig både svenska och engelska på en lågstadieklass inte var så lyckat (vilket var en besvikelse för resterande i skolledningen, eftersom hon var billig). Hon fick sparken.
Spända av förväntan undrade vi vem vår näste skulle bli. En magister eller lärarinna? Snäll eller sträng? Jag såg framför mig en skäggig gammal globetrotter med nationalencyklopedin som tungomål.
Vi fick Parivarsh (bara namnet...). Hon hade oss, förutom i svenska, också i NO/kemi och pratade på något spåk jag inte riktigt kunde hänvisa till något jag tidigare hört.
De två saker jag minns från den tiden är:
-"koppharsulfhaat med hott vatthen" (kopparsulfat med varmt vatten)
Och att tre killar i min klass ständigt föröskte få henne att säga "Johannes, ta op ditt snorre" (Johannes, ta upp ditt snöre).
TTYN
S(n)öndag
Det finna olika sorters behov.
T.ex de vi skulle kunna leva utan men känner behov av, och de behov vi helt enkel måste uträtta.
Jag ska begränsa mig, jag ska dra en egentligen helt onödig I-landsdisskution om de jag kallar måste-behov.
Har alltså tänkt på en sak. Vi måste alla gå på toa, vi alla måste kissa. (jo, du med).
Även om vi inte suttit i oss en 2 liter termos med kaffe innan vi går ut genom dörren måste vi förr eller senare kissa, slå en båge, läcka, you name it.
Ofta känner vi, skrattretande nog, dessa behov när vi, som vi kallar det, är ”mitt uppe i någonting”, t.ex på julklappsrundan.
Lättare sagt än gjort är att hålla sig. Det blir alltså en akutsituation förr eller senare, vilket vi måste handla utifrån.
Inte nog med att det inte finns så pass många toaletter som man önskar i sin faktiska närhet (trots att det är självaste Stockholms city jag syftar på), det kostar pengar. Och det kostar inte längre ”endast” fem kronor att tömma blåsan. Utan på många ställen har det höjts till tio riksdaler.
Må jag låta som den girigaste människan som vandrat på denna jord, men det handlar ju inte om summan (såklart, rich bitch), utan det är principen. Och vi stockholmare är utan tvekan principfasta.
Visst ska saker kosta, ofta är det värt alla pengar man lagt ut, men ibland inte.
Vem fan tycker om att kissa? Vem tycker att det är värt att betala för det?
Det enda som skulle kunna kännas som värda pengar är lättheten man känner för stunden då man släpper på trycket man gått och hållit tillbaka under jakten på toaletten. Men efter prishöjningen känner jag nästan bara att jag ska "blame myself" för att jag måste uträtta mina behov.
Kommunen, svarta marknaden, eller vilka det nu är som driver dessa muggar, vill inte heller hänga med i teknikens utveckling. Även om de flesta människor numera lallar omkring med kreditkort låter de sig inte "luras". De smäller istället upp en bankomat precis mittemot toeletterna på våning fem i Åhlens city.
Där står jag och skämms över att behöva ta ut en hunka för att kunna pissa.
Som att en skäggig konservativ magister sitter med linjalen i högsta hugg på sexualkunskapen och är beredd att slå dig på fingrarna samtidigt som han uttrycker: ”det ska kosta att få sina behov tillfredställda!”.
Men tillskillnad från sex, är att kissa ett behov man inte värdesätter (inte jag iallafall, vet inte vad du har för fetisher).
Jag jämför det med att klia sig i huvudet. Det är inget jag längtar efter att få göra eller pratar med mina vänner om nöjet. Det är bara något jag känner att jag måste göra för att det ska sluta klia. Det är skönt för stunden, precis som att kissa då man är sprängfärdig.
Har folk börjat hamstra toalettpapper? Folk kanske har börjat sno med sig saker från toaletterna, vilket gör att vi måste höja kostnaden för toalettbesöken för att de inte ska gå i konka.
Det roligaste måste ändå vara toaletterna i Tcentralen nere vid spärrarna. Känns nästan som att gå in på ett museeum. Inte för att det är särskilt intressant där inne, utan för att de har en biljettlucka (växlingspojke).
Han sitter med veckad panna och ser till att alla betalar och att ingen ser ut att bära vapen. Han är också beredd att trycka på alarmknappen under disken eller ta upp walkie-talkien och anropa vakterna om en misstänkt toalettpapper-tjyv skulle passera.
Skulle du betala för att klia dig i huudet? Oh no you wouldnt!
TTYN
Nej tack, eller hehe ja jo jag kan väl nog..
Jag är stolt svensk, är fan viking. Det finns dock vissa typiska drag på oss "svennar", inte några jag disslikar, de är sådana jag skrattar åt. Och kanske skämms för en aning, men skämms med ett leende på läpparna för att det är så mesigt och kul.
Ett exempel är att vi svenskar tackar nej till saker av artighet. Vi tror alltså vi är artiga då vi säger "Å tack, men nej tack" till ett erbjudande.
En av mina kära vänner praktiserar på en hårsalong på en liten trevlig tvärgata i S:t eriksplan. Det är en söt liten salong med endast två stolar och en tvätt. Två söta tjejer jobbar där, ägaren och min vän. Alltså är allt ganska pittoreskt och inger en relativt feminin stämning. Jag och en kompis skulle dit för att klippa oss. Både ville förståss bli klippt av min kära vän, eftersom hon klipper oss gratis då hon är praktikant. Ska jag vara ärlig hade mitt hår fortfarande varit 30 cm för slitet om det inte vore för henne. Man ska "passa på när det är gratis" har jag fått lära mig.
Jag satt i soffan och väntade på min tur då min kompis fick klippa sig först. Jag ser något ökänt komma närmare salongen utifrån, det var en man.
Han tänker väl inte komma in?!..
Vårt tjejiga tjej-snack avbröts av en lång och ganska obekväm tystnad när mannen öppnade dörren och det sa "pling" då han stegade in.
Kände att jag hade så mycket mer snuskiga detaljer att kläcka ur mig och massa gossipgossip som absolut krockar med en mans fyrkantiga jag. Hoppades han skulle vända på klacken och säga "Jag får återkomma".
Men när min blick drogs till hans hjässa förstod jag att han hade kommit för att stanna. Iallfall tills fågelboet var borta.
Detta betydde alltså att jag fick hålla käften och öppnade en damblaska istället.
Stod det inte "Girls only" på dörren?
Önsketanke.
Han skulle klippa sig. Han hade inte så mycket hår. Ni vet ett V i pannan och kal på sidorna av bokstaven.
Han var inte blyg, men ändå märkbart obekväm e denna situation. Kan ha berott på oss, troligtvis. Han kände sig nog som en ensam tupp bland fyra kacklande hönor (som dock för stunden tystnat). Inte en sån där stolt tupp som är skrytsam över att befinna sig i samma rum som fyra kvinns, utan en halvplockad tupp med inte lika fyllig kam.
Tror dock att han också förstått att det inte fanns någon återvändo, när min väns kollega redan börjat förbereda sig. Han vågade iallafall sätta sig i stolen.
När han såg ut som en fågelunge (eller blöt hund, välj själv) och var nytvättad och fick sätta sig i frisörstolen frågade frisören om han ville ha en kopp te.
-"Ehhm hehe.. Nej tack, det är nog bra"..
Frisören ryckte bara på axlarna lite lätt och sa "ok."
Hon gick för att hämta lite material och jag såg hans spegelbild från där jag satt i soffan.
Jag kunde se den uteblivna beslutångesten som kom att nu i efterhand forma hans ansikte. Ögonen rörde sig snabbt fram och tillbaka och han såg ut att ta en riktig funderare.
Too late tänkte jag. Undrade också varför han började svettas, samla sig, ta ett djupt andetag och fokusera ögonen på frisörens ansikte när hon kom gående tillbaka..
När vibrationer nådde min trummhinna och sedan signalerat min hjärnan fick jag reda på svaret.
-"Eller du förresten.. Lite te skulle nog kanske vara ganska gott ändå..."
JA TACK, TTYN
Ett exempel är att vi svenskar tackar nej till saker av artighet. Vi tror alltså vi är artiga då vi säger "Å tack, men nej tack" till ett erbjudande.
En av mina kära vänner praktiserar på en hårsalong på en liten trevlig tvärgata i S:t eriksplan. Det är en söt liten salong med endast två stolar och en tvätt. Två söta tjejer jobbar där, ägaren och min vän. Alltså är allt ganska pittoreskt och inger en relativt feminin stämning. Jag och en kompis skulle dit för att klippa oss. Både ville förståss bli klippt av min kära vän, eftersom hon klipper oss gratis då hon är praktikant. Ska jag vara ärlig hade mitt hår fortfarande varit 30 cm för slitet om det inte vore för henne. Man ska "passa på när det är gratis" har jag fått lära mig.
Jag satt i soffan och väntade på min tur då min kompis fick klippa sig först. Jag ser något ökänt komma närmare salongen utifrån, det var en man.
Han tänker väl inte komma in?!..
Vårt tjejiga tjej-snack avbröts av en lång och ganska obekväm tystnad när mannen öppnade dörren och det sa "pling" då han stegade in.
Kände att jag hade så mycket mer snuskiga detaljer att kläcka ur mig och massa gossipgossip som absolut krockar med en mans fyrkantiga jag. Hoppades han skulle vända på klacken och säga "Jag får återkomma".
Men när min blick drogs till hans hjässa förstod jag att han hade kommit för att stanna. Iallfall tills fågelboet var borta.
Detta betydde alltså att jag fick hålla käften och öppnade en damblaska istället.
Stod det inte "Girls only" på dörren?
Önsketanke.
Han skulle klippa sig. Han hade inte så mycket hår. Ni vet ett V i pannan och kal på sidorna av bokstaven.
Han var inte blyg, men ändå märkbart obekväm e denna situation. Kan ha berott på oss, troligtvis. Han kände sig nog som en ensam tupp bland fyra kacklande hönor (som dock för stunden tystnat). Inte en sån där stolt tupp som är skrytsam över att befinna sig i samma rum som fyra kvinns, utan en halvplockad tupp med inte lika fyllig kam.
Tror dock att han också förstått att det inte fanns någon återvändo, när min väns kollega redan börjat förbereda sig. Han vågade iallafall sätta sig i stolen.
När han såg ut som en fågelunge (eller blöt hund, välj själv) och var nytvättad och fick sätta sig i frisörstolen frågade frisören om han ville ha en kopp te.
-"Ehhm hehe.. Nej tack, det är nog bra"..
Frisören ryckte bara på axlarna lite lätt och sa "ok."
Hon gick för att hämta lite material och jag såg hans spegelbild från där jag satt i soffan.
Jag kunde se den uteblivna beslutångesten som kom att nu i efterhand forma hans ansikte. Ögonen rörde sig snabbt fram och tillbaka och han såg ut att ta en riktig funderare.
Too late tänkte jag. Undrade också varför han började svettas, samla sig, ta ett djupt andetag och fokusera ögonen på frisörens ansikte när hon kom gående tillbaka..
När vibrationer nådde min trummhinna och sedan signalerat min hjärnan fick jag reda på svaret.
-"Eller du förresten.. Lite te skulle nog kanske vara ganska gott ändå..."
JA TACK, TTYN
Fr(idol)ay
I min familj är matlagning inte någon hobby.
Min pappa skulle uttrycka det att "tillsammans med en "fredagsöl" och "fredagsnötter" kan matlagning vara okej".. Min mamma tycker inte ens det, hon varken dricker öl eller har förkärlek för nötter.
Den vanligaste kommentaren gällande matlagning kläcks från henne och lyder "Jag ska sluta laga mat!".
Ett hot alltså.
Gissa om vi har en proppfylld frys? Ja, vi hamstrar.
Min mamma försökte för några veckor sedan införa en matdag. Detta betyder att vi "barn" i huset skulle få i uppdrag att laga mat, en dag varannan vecka. Helt SJUKT jobbigt ...Jag gjorde pasta och köttfärs. Ja, köttfärs. Vi hade inga krossade tomater och jag orkade inte gå till ICA.
Nu för tiden brukar jag fråga lite försiktigt vad det blir för middag. Står med fötterna på varsin sida av tröskeln till köket. Jag står i en ganska fånig bakåtlutad position för att lägga hela kroppstyngden på det bakre benet som alltså är i vardagsrummet. Detta för att snabbt kunna vagga tillbaka och fly tillbaka bakom bokhyllan.
Här om dagen stod mamma i köket och när jag gjorde intåg sa hon "Jag orkar inte laga mat, jobbigt!"
Jag fick då påminna henne om att hon stod och värmde på min köttfärs från förr förra veckan i mikron.
Hungry?
TTYN
wed(neseril)day
Garvade nyss högt åt Parisas blogginlägg där hon skrev om hur otroligt ful hon tyckte hon var den specefika dagen. Det är kul det här med självdistans. Och det påminner mig om en otrolig och apkul händelse.
Min vän var på väg upp till affären Top Shop i den nedlagda (why god why?) SOUKgallerian. Om ni är ikke stockholmare eller efterblivna datanördar kanske ni rycker på axlarna, men alla vi andra fashionistas vet att det var en stor spegelvägg längs med rulltrappan upp till affären. Den var inte 50 meter från oss, utan man kunde lätt se PMS-finnarna i pannan om man så ville.
Ingen vill väl erkänna, med visst vred man huvudet lite sådär nonschalant åt höger för att skåda sin och andras spegelbilder då vi var på väg upp. Kanske passade man på att se till att benan var rak också, samtidigt som man konstaterade att tjejen i rött, hennes bena, den var minsann på sniskan!
Min vän har en aning dålig syn, vilket jag också har fått uppleva. En gång gick vi förbi varandra i sergelgången med 10 cm mellanrum och jag matade fram det bredaste smilet och den klämmkäckaste vinkningen nästan rakt i hennes fejja. Men jag fick häva den troligtvis töntiga hälsningsfrasen som också var på uppbubbling.
Hon gick förbi i samma tempo och tittade lite undrande mot mig. Jag undrade snopet om jag såg så förjävlig ut idag eller om det möjligtvis var 1 april. (Vi sågs ca 4 ggr i veckan så hon kan omöjligt ha glömt bort vem jag var).
Jag skämmdes en aning, för människorna runt omkring måste trott att jag skulle hälsade på någon som absolut inte kände mig.
Hon garvade bara när jag ringde (för att se busy ut och prata högt om dissen så att alla förstod att jag inte hade gjort en felbedömning utan att det var hon) och sa att hon inte hade linserna på sig och inte "såg att det var jag".
Men det roliga jag skulle berätta is yet to come.
Min vän var iallafall på väg upp i rulltrappan till TopShop och drog den diskreta vridningen till höger som vi gör för att få den bredare vyen av alla shopoholics bakom sig i trappan och av sig själv. Hon spanade in någon och tänkte högt för sig själv; "Men gud, vad är det där för ful tjej...."
Kan ha varit efter två sekunder eller 2 hundradelssekunder, då hon iallafall till sin fasa, förstod att det var spegelbilden av sig själv.
Put on ya glasses biatch
TTYN
Min vän var på väg upp till affären Top Shop i den nedlagda (why god why?) SOUKgallerian. Om ni är ikke stockholmare eller efterblivna datanördar kanske ni rycker på axlarna, men alla vi andra fashionistas vet att det var en stor spegelvägg längs med rulltrappan upp till affären. Den var inte 50 meter från oss, utan man kunde lätt se PMS-finnarna i pannan om man så ville.
Ingen vill väl erkänna, med visst vred man huvudet lite sådär nonschalant åt höger för att skåda sin och andras spegelbilder då vi var på väg upp. Kanske passade man på att se till att benan var rak också, samtidigt som man konstaterade att tjejen i rött, hennes bena, den var minsann på sniskan!
Min vän har en aning dålig syn, vilket jag också har fått uppleva. En gång gick vi förbi varandra i sergelgången med 10 cm mellanrum och jag matade fram det bredaste smilet och den klämmkäckaste vinkningen nästan rakt i hennes fejja. Men jag fick häva den troligtvis töntiga hälsningsfrasen som också var på uppbubbling.
Hon gick förbi i samma tempo och tittade lite undrande mot mig. Jag undrade snopet om jag såg så förjävlig ut idag eller om det möjligtvis var 1 april. (Vi sågs ca 4 ggr i veckan så hon kan omöjligt ha glömt bort vem jag var).
Jag skämmdes en aning, för människorna runt omkring måste trott att jag skulle hälsade på någon som absolut inte kände mig.
Hon garvade bara när jag ringde (för att se busy ut och prata högt om dissen så att alla förstod att jag inte hade gjort en felbedömning utan att det var hon) och sa att hon inte hade linserna på sig och inte "såg att det var jag".
Men det roliga jag skulle berätta is yet to come.
Min vän var iallafall på väg upp i rulltrappan till TopShop och drog den diskreta vridningen till höger som vi gör för att få den bredare vyen av alla shopoholics bakom sig i trappan och av sig själv. Hon spanade in någon och tänkte högt för sig själv; "Men gud, vad är det där för ful tjej...."
Kan ha varit efter två sekunder eller 2 hundradelssekunder, då hon iallafall till sin fasa, förstod att det var spegelbilden av sig själv.
Put on ya glasses biatch
TTYN
Aint no superman
Jag har tänkt på det här med försköning, av yrken t.ex. Tänker inte gå in på det här sedvanliga "Är inte alla lika värda oavsett yrke?". Svaret på den frågan har man nog tyvärr redan fastslagit.
Jag syftar nu på "Lokalvårdare", "förskolefröken", och alla de andra positioner vi dödliga aldrig skulle kunna bokstavera, för att det ska låta så unikt och viktigt att vi bara ska lyfta på ögonbrynen och säga "aaaha", backa ett steg och tro att han/hon är nästa tronföljare.
Jag pratade med två killar/män som var 28 respektive 35 år. De kände inte varandra. Detta var på Spy Bar kl 4 på morgonen, så en eloge till mig för att över huvud taget lagt detta på mitt minne.
Den första bodde i en flott våning på östermalm och hade nåt jobb som mäklare eller advokat. Klart han inte hämmades från att fråga oss andra vad vi "sysslar med".
Jag är tjej, 19 år, och nyss tagit studenten, så skulle, enligt mig själv, varken behöva skämmas om jag så var arbetslös och pundare.
Den andra mannen hade däremot lite mer att leva upp till. Jag såg den växande paniken. Jag vet vad han tänkte, men tyvärr, ingen skulle öppna upp gatan och låta han "sjunka ner under marken".
En ganska awkward tyst hundradel kom och gick, men sedan talade offret.
Jag uppfattade att han jobbade på bank. Sedan kom den s.k täckmanteln, vilket bestod av en mening av konstiga "kluriga ord", vilket alltså skulle föreställa en "aahaaa" position inom banken.
Jag tittade mig diskret omkring för att se om det bara var hos mig klockorna inte ringde. Men till och med hos östermalmarn hade hissen inte gått enda upp.
Skulle vi nånsin få reda på vad han gjorde på banken?
Så jag tänkte, äsh whattafuck och sa: "Sitter du i luckan eller?"
-"ehm..aa."
Britney Spears har aldrig direkt varit nån favorit, men konstigt nog hade jag hennes låt let me break the ice på hjärnan ett bra tag efteråt.
Lika bra att vara ärlig från start, vissa är födda nyfikna (eller irriterande påträngande) och kommer klippa ett hål i din fina mantel, så står du där all naked och önskar att du redan från början hade sagt att du inte hade någon Tigerkostym med manschettknappar under den.
With all do respect, ms Camilla G
Jag syftar nu på "Lokalvårdare", "förskolefröken", och alla de andra positioner vi dödliga aldrig skulle kunna bokstavera, för att det ska låta så unikt och viktigt att vi bara ska lyfta på ögonbrynen och säga "aaaha", backa ett steg och tro att han/hon är nästa tronföljare.
Jag pratade med två killar/män som var 28 respektive 35 år. De kände inte varandra. Detta var på Spy Bar kl 4 på morgonen, så en eloge till mig för att över huvud taget lagt detta på mitt minne.
Den första bodde i en flott våning på östermalm och hade nåt jobb som mäklare eller advokat. Klart han inte hämmades från att fråga oss andra vad vi "sysslar med".
Jag är tjej, 19 år, och nyss tagit studenten, så skulle, enligt mig själv, varken behöva skämmas om jag så var arbetslös och pundare.
Den andra mannen hade däremot lite mer att leva upp till. Jag såg den växande paniken. Jag vet vad han tänkte, men tyvärr, ingen skulle öppna upp gatan och låta han "sjunka ner under marken".
En ganska awkward tyst hundradel kom och gick, men sedan talade offret.
Jag uppfattade att han jobbade på bank. Sedan kom den s.k täckmanteln, vilket bestod av en mening av konstiga "kluriga ord", vilket alltså skulle föreställa en "aahaaa" position inom banken.
Jag tittade mig diskret omkring för att se om det bara var hos mig klockorna inte ringde. Men till och med hos östermalmarn hade hissen inte gått enda upp.
Skulle vi nånsin få reda på vad han gjorde på banken?
Så jag tänkte, äsh whattafuck och sa: "Sitter du i luckan eller?"
-"ehm..aa."
Britney Spears har aldrig direkt varit nån favorit, men konstigt nog hade jag hennes låt let me break the ice på hjärnan ett bra tag efteråt.
Lika bra att vara ärlig från start, vissa är födda nyfikna (eller irriterande påträngande) och kommer klippa ett hål i din fina mantel, så står du där all naked och önskar att du redan från början hade sagt att du inte hade någon Tigerkostym med manschettknappar under den.
With all do respect, ms Camilla G
sat(ans)urday
Händelserik dag.
Nat Geo Wild, dokumentär om naturens 12 dödligaste djur (..)
Any Dream Will Do, BBC entertainment (skumt program som ger mig en känsla av sekt, "inte sex före äktenskap" och väldigt känsliga lipande pojkar som ska bli nya "Joseph" i nån musikal. Ser alla ut att härstamma från Barbie&Kenstammen. Kan inte urskilja om hela bunten är bögar eller om de bara är väldigt...Speciella).
Sedan sjöng jag (observera ensam) Singstar. Ungefär en halv låt, tills det att skivan haka upp sig och jag drog en, som min vän Parisa brukar kalla det, "Camilla suck"; "mehh ÅÅÅÅH..." och kände hur det gnutta hoppet som finns kvar till att orka göra något kreativt när man är sjuk försvann i samma utandning.
Satan är på besök i mitt paradis.
Nat Geo Wild, dokumentär om naturens 12 dödligaste djur (..)
Any Dream Will Do, BBC entertainment (skumt program som ger mig en känsla av sekt, "inte sex före äktenskap" och väldigt känsliga lipande pojkar som ska bli nya "Joseph" i nån musikal. Ser alla ut att härstamma från Barbie&Kenstammen. Kan inte urskilja om hela bunten är bögar eller om de bara är väldigt...Speciella).
Sedan sjöng jag (observera ensam) Singstar. Ungefär en halv låt, tills det att skivan haka upp sig och jag drog en, som min vän Parisa brukar kalla det, "Camilla suck"; "mehh ÅÅÅÅH..." och kände hur det gnutta hoppet som finns kvar till att orka göra något kreativt när man är sjuk försvann i samma utandning.
Satan är på besök i mitt paradis.
